Nu i februari drömmer jag mig bort till vår och sommar. Men med dessa drömmar följer också smärtsamma tankar. Kritiska tankar om kroppen.
Tänk om vi skulle gå emot de här dömande och taskiga inre rösterna. Om vi skulle bestämma oss för att vi är helt tillräckliga som vi är. Inte förändra oss. Inte det minsta, inte ett endaste litet dugg.
Idag har jag en riktigt halvdan dag. Ingenting vettigt verkar bli gjort. En hund pockar på uppmärksamhet, ett tandläkarbesök, ett barn ska hämtas. Kylskåpet borde städas. Och samtidigt vill jag skriva till dig. Det är så frustrerande! Jag sitter och skriver om än det ena än det andra. Hundra idéer snurrar runt i mitt huvud men inget verkar vilja ta fäste på pappret. Kanske är det läge att träna acceptans?