Acceptans – att ge jobbiga tankar och känslor möjligheten att vandra iväg

av Lotta
30 kommentarer

Vi har pratat om att vår minst 200 000 år gamla hjärna har sin egen plan som främst går ut på att vi ska överleva. Den kommer att skapa känslor och tankar utifrån det, vare sig vi vill eller inte.

Men hur ska vi då göra när vi känner att de smärtsamma känslorna är för många, när vi vill att livet ska bli bättre?

Ett första steg på vägen är att acceptera svåra tankar och känslor. Så konstigt, varför ska vi acceptera det som gör ont? Jag ska försöka förklara. Häng med!

 

Livet och känslorna

Under ditt liv kommer du att ha det jobbigt, hemskt, sorgligt, oroligt. När någon avslutar en relation med dig. När det känns som att du har gjort bort dig totalt. Någon du älskar dör. Livet kan göra så otroligt ont!

Och så tråååkigt det kan vara. Att vänta på bussen. Underarbete när man ska tapetsera. Att sitta bredvid en fyraåring i bilen som pratar och pratar. Och pratar.

Som tur är har vi härliga känslor också. Du kommer att ha det roligt, lugnt, mysigt, spännande och pirrigt. Du blir kär, du är glad, du ser på din favoritserie. Kaffet är gott och någon har så galet rolig humor.

Vi är med om toppar, dalar och allt däremellan. Så är vi byggda.

 

Men alla verkar ju så lyckliga

Att livet innehåller en stor portion smärta kan kännas segt. Särskilt när det känns som att det är så ojämnt fördelat, när alla andra verkar ha det så bra. Vi ser hur folk runt oss är glada och harmoniska. Åker till fjällen varje år med ett gäng kompisar. Har barn som sätter in disken i diskmaskinen, trivs i skolan och mår tipptopp. I skolväskan ligger extravantar och självklart har barnen både skridskor och skidor redo precis när det behövs.

Ja, det verkar ju som att alla andra har en sådan koll.

Så ser vi oss själva i speglen, ser påsar under ögonen och hår som borde klippas. Tänker på jobbet som känns sådär. På bråket igår. Att vi glömde packa matsäck till skolutflykten. Och på allt som trasslar på insidan hos både hos oss själva och våra barn. Så himla misslyckat.

 

Min insida och din utsida

Kruxet är att vi jämför vår insida med andras utsida. Eller, rättare sagt det andra väljer att visa. Vi ser aldrig hela bilden, inte alla jobbigheter som finns i andras liv. Och vi vet allt om våra egna.

Det här gör att vi ibland tror att andra är lyckligare och mer lyckade, att de går en jämnare och enklare väg. Fast de egentligen också har ledsamma avgrunder och evighetslånga transportsträckor.

 

Förändring genom acceptans

Men om vi inte är bra på att styra tankarna och känslorna, om ett liv alltid innehåller smärta, är det kört då? Kan vi inte påverka något alls?!

Jodå, vi kan påverka våra liv. Vi måste bara vara lite smarta. Vi behöver hjälpa oss själva på rätt sätt.

Vi behöver prata ett språk som den gamla hjärnan förstår.

Hur gör vi det? Vet du, jag tror att du redan vet. Egentligen. Ställ dig frågan – hur skulle en riktigt bra kompis göra?

 

Att få vara sig själv

Tänk dig att du har en vän som du verkligen kan vara dig själv med. Du kan krypa upp i soffan, knäppa upp byxknappen, säga det du vill. Du kan släppa all fasad, behöver inte verka smartare än du är. Och inte mindre smart heller för den delen. Du kan bara slappna av. Så himla skönt!

Sedan tänker vi att du en dag är ledsen och orolig över något. Du träffar din vän och ni går hem och sätter er i soffan. Du berättar om allt det där som snurrar runt i ditt huvud. Det du berättar är inte särskilt genomtänkt eller perfekt. Det är snarare en enda härva av känslor och tankar.

Din vän lyssnar länge, tittar på dig med varma, snälla ögon, ställer frågor och stöttar dig att berätta. Du får inte höra att du har fel, inte att du borde känna eller tänka annorlunda. Istället får du vara precis den du är, med alla röriga och jobbiga tankar och känslor.

Hur mår du efteråt?

Bättre eller hur?

De oroliga känslorna har troligen minskat. Kanske har du till och med skrattat efter ett tag.

 

Vad var det din vän gjorde?

Hon eller han löste inte din situation, sa inte hur du skulle göra eller tog bort det jobbiga. Bara lyssnade, frågade, och fanns där. Accepterade dig och det du berättade.

Och när någon lyssnar på det vi berättar, utan att döma eller säga hur vi ska göra, då händer något magiskt. Vi blir lugnare, det blir lättare.

 

Att vara sin egen vän

Tänk om du skulle göra precis såhär.

 Tänk om du skulle bemöta dig själv som en riktigt bra kompis skulle ha gjort. Om du skulle acceptera dina plågsamma känslor och oroliga tankar, istället för att försöka ta bort, förändra eller undvika dem.

Din hjärna ser ingen skillnad på hur en kompis bemöter dig eller hur du bemöter dig själv. Om någon säger att du måste ändra dig, att du inte duger som du är, kommer du troligen att känna dig ledsen. Om du säger till dig själv att du måste ändra dig och att du inte duger, kommer du att känna dig ledsen.

Ju mer vi kämpar mot våra känslor och tankar, säger till oss själva att de måste bort, desto mer upprörd blir vår gamla hjärna, uppfattar det som ett hot. Här kan du läsa om vad som händer när din gamla livvakt tror att något är farligt. Då pumpar den ut mer oroskänslor. Som ger… just det, mer orostankar.

 

Den magiska acceptansen

Men när vi möter acceptans, av oss själva eller någon annan, händer något helt annat. Då finns det plötsligt utrymme för känslor och tankar att förändras. Då lugnar vi den gamla hjärnan, pratar den gamles språk. Och när den gamle lugnar sig får vi tillgång till de nyare delarna i vår hjärna, de blir inte överkörda längre. Vi tänka nyanserade tankar, resonera. Ja, tänka klarare helt enkelt.

 

Tankar är inte sanningar

Det här betyder inte att du måste gilla dina tankar eller känslor. Din kompis håller säkert inte heller med om allt du säger. Men kompisen accepterar dig ändå, vet att du behöver ösa ur dig och att de upprivna känslorna kommer att lugna sig.

När vi pratar med en ledsen och orolig vän förväntar vi oss inte heller att allt som sägs ska vara helt korrekt, ett knivskarpt vittnesmål i en domstol. Vi är oftast rätt ok med att det som sägs mer är som mobilhörlurar när de kommer upp ur jackfickan, ett enda trassel.

Tänk om du skulle möta dig själv så, vara ok med att tankar är tankar. Varken mer eller mindre. De kan vara störande, smärtsamma och allmänt jobbiga, men de är ofta inte särskilt sanna och de är aldrig farliga.

Du behöver inte ta dem på så stort allvar.

 

Tankekatten

Du kan se en orostanke som en sur katt som kommer in i ditt hus. Om du schasar på den, försöker knuffa undan den, då blir den istadig och vägrar flytta sig. Eller blir irriterad, fräser och river. Men om du istället säger ”Ok hej, är du här igen?” och låter den vara, då stannar den en stund men går sedan ut igen.

Öva

Nästa gång du oroar dig över något, pröva att stanna upp, blunda och se vad som händer. Vad kommer det för tankar? Vad känner du? Hur känns det i kroppen? Andningen?

Kan tankar och känslor få finnas en stund utan att du varken håller fast eller försöker ta bort dem?

Gör det här i några minuter. Sedan lever du på som vanligt igen.

 

Ha tålamod

Det här är inte gjort i en handvändning. Vi har ofta övat massor på att försöka kontrollera tankar och känslor. Det kan kännas märkligt och till och med obehagligt att att acceptera dem.

Men det blir också en befrielse när du börjar kunna släppa taget och följa känsloflödet istället för att kämpa emot.

Vad tänker du?

Vad tänker du när du läser det här? Det skulle vara så roligt att veta. Skriv gärna en kommentar!

Och om du testar övningen, berätta gärna hur det går! Är det här svårt? Skönt? Konstigt? En lättnad?

 

 

 

 

 

 

 

30 kommentarer
11

Du kanske också gillar

30 kommentarer

Ellinor januari 21, 2020 - 7:07 e m

Känner igen mig i allt och så tydligt beskrivet!

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 5:16 f m

Jippi, så roligt att höra!

Svara
Maria januari 21, 2020 - 7:08 e m

Just idag passade det här väldigt väl in på en vän som jag lyssnade på i telefon… hon behövde ösa ur sig precis så som du beskriver… Ska genast skicka länken till henne! Tack fina Lotta!

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 5:20 f m

Tänk hur bra vi mår av att ha någon som lyssnar. Ja, det är nog det finaste man kan ge en vän. Tack du också för din fina feedback!

Svara
Kersti Gabrielsson januari 25, 2020 - 8:19 f m

🙂 Så himla bra formulerat. Roligt också! Det gör inte saken sämre eller ytligare.
Är väldigt glad över att vara med i denna grupp!
Känner mig oerhört uppeppad. Tack för det!!

Svara
Lotta januari 28, 2020 - 5:27 f m

Och du är en så viktig del av den här gruppen Kersti! Du bidrar så mycket med dina kloka och underfundiga kommentarer.

Svara
Kersti Gabrielsson januari 21, 2020 - 7:29 e m

Vete katten?!
Spännande och trovärdiga tankar

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 5:20 f m

Haha, ja vete katten är verkligen ett utryck som passar in. Tack Kersti!

Svara
Alexandra januari 21, 2020 - 8:05 e m

Vilken timing! Behövde lättbegripliga formuleringar och konkreta tips kring hantering av jobbiga tankar att dela med mig till mina tonåringar. Tack

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 5:23 f m

Fantastiskt kul att höra! Det är verkligen något som är bra att lära sig tidigt, att tankarna inte är sanningar utan skapelser av vår hjärna. Berätta gärna om hur det gått att prata med dem. Tack så mycket du också!

Svara
Eli januari 21, 2020 - 8:45 e m

Acceptans. Acceptans är ovärderligt! Genom en oerhört tuff period i livet har jag lärt mig anamma detta på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Det fungerar! Det är en process och inget som har ett slut, men när jag väl lärt mig djupare form av acceptans kommer jag framåt och även om svackor kommer och går når jag lättare dit igen.

Ovärderliga tankar och verktyg genom svårigheter. Så klokt skrivet! ❤ Bekräftelsen var välkommen idag.

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 5:31 f m

Så inspirerande beskrivet, att acceptansen är en process som fortsätter och har nya djup. Vilken fantastisk kunskap som både sitter i tanken och kroppen. Tack för din spännande kommentar!

Svara
Susanne Ahlin-Jansson januari 21, 2020 - 9:54 e m

Åhh så fantastiskt härligt och befriande att läsa dina råd och tankar kring detta svåra.
Ska verkligen träna på detta och hoppas på att få känna en lättnad i alla tunga tankar som virvlar runt och oroar!
Blir glad bara av läsa dina ord! KRAM

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 5:38 f m

Och jag blir så glad att höra att du känner dig styrkt av dem. Det är verkligen värt att träna på det här, träna på att släppa kontrollen. En liten stund här och där gör stor skillnad. Varmt lycka till och stor kram!

Svara
Kersti Gabrielsson januari 22, 2020 - 12:08 f m

Gamla Enskede 22 jan. -20
Tålamod är en dygd! ”La patience est un vertue” – hur det nu stavas – på franska. Jag hade varken lust eller tålamod med det hopplösa språket. Brukar tänka att uttrycket är det enda jag kommer ihåg från gymnasiet.
Har alltid tyckt att det känns lätt hånfullt och ”kristet präktigt”; frikyrkligt.
MEN all förändring tar tid om den ska fästa! Det har jag förstått och accepterat mer och mer ju äldre jag blir. Om tre veckor blir jag ännu äldre, hela 72. Ofattbart fast mycket acceptabelt!

Förresten, ”Gilla läget” har jag en dubbel inställning till. Vad tycker du om uttrycket tro?
Jag ska öva på att höja min acceptans rörande detta!
Jag gillar verkligen ditt sätt att beskriva och förklara! Du sätter ord och målande beskrivningar på sånt en behöver påminnas om! Sånt en egentligen vet men tappat lite. Eller har svårt att enkelt förklara. Det känns härligt!

I morgon ska jag vaccinera mig mot TBE och influensa. Även kolla lynnigt blodtryck. Är det inte bra så säg?! Måste ”sköta hand om mig” som vår yngsta, Anna sa.
Sen ska jag öva lite med hjälp av dina råd.
Humor – gärna svart sådan – är viktigt för mig. Det var kul att du skrev: …och till sist kanske t.o.m. skratta lite. Det är mitt mål när jag pratar med en som är ledsen/deprimerad. Ska försöka skratta åt mig själv lite mer. Det är ett klokt mål. Speciellt om en ältar eller gnäller. Sånt bara urgröper själen, eh!
Go’natt, Kersti

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 6:03 f m

Godmorgon Kersti!
Jag var som du, hade aldrig tid och lust med franskan. Så vackert språk tänker jag nu men kan inte heller mer än någon enstaka fras. Men ”La patience est un vertue” ska jag komma ihåg.

Så fint hur acceptansen blir större med åldern! Jag känner igen det och hoppas på ännu mer utveckling framåt. Det är ju verkligen sant att förändring tar tid. Det skulle vara spännande att höra mer om vad som blivit lättare att acceptera med åren. Berätta gärna om du vill.

Jag tycker att det ligger mycket i ”Gilla läget”. Det är ett annat uttryck för acceptans tänker jag. Sedan kanske vi inte precis behöver gilla ett läge. Ibland gillar vi det inte alls men kan ändå acceptera. Nu är det såhär, här får jag utgå. Inte kämpa emot. Och sedan ta riktning åt det håll jag vill. Acceptera att jag har svåra tankar och känslor men ändå röra mig mot det som är värdefullt i mitt liv.

Lycka till med vaccinationen och blodtrycket idag! Bra att din Anna är rädd om dig. Och att du övar. Det ska jag också göra.

Humor är en fantastisk kraft, kanske nästan framför allt den svarta. Att skratta mitt i allt. Och att skatta åt sig själv, vilken dunderkraft när den kommer samtidigt som vi respekterar och värnar om oss själva.

Tack för dina tankar! Det glädjer mig mycket att du trivs här!

Svara
Camilla januari 22, 2020 - 7:10 f m

Hej Lotta. Är ny följare på både din FB och här på bloggen, ny för idag. Hamnade här med anledning av att en kollega delat ditt fb-inlägg om acceptans. Läst texten och nickat instämmande efter var och varannan mening.
Så sent som igår pratade jag med psykolog om just detta med acceptans, men framförallt också om hur jobbigt det är att många i ens omgivning kommer med förslag till läkning/förbättring av min sjukdom när jag berättar hur jag mår. Istället för som du skriver här, bara lyssnar och tar emot. Förstår ju att det är av all välmening alla dessa tips, idéer, länkar mm lämnas och nämns, men det blir istället ytterligare en säck med tunga tankar som läggs på de som redan finns. Misstror de mig? Tror de inte att jag försöker? Tror de inte att jag vill bli frisk/åtminstone må bättre? Det är ju inte så att jag inte läst på om och provat på alternativa behandlingsmetoder. Den medicinska biten sköter sjukvården så bra och jag litar på min läkare. Jag om någon kan MIN historia/MIN sjukdom.
Kom fram till vid samtalet igår att det bland annat är därför, på frågan om hur jag mår, som jag är snabb med att säga något i stil med ”Det är vad det är med mig, men hur är det med dig?” Är snabb med att ställa frågan tillbaka. En del i det är såklart att hur ska människor orka lyssna på hur jag mår, vill inte uppfattas som gnällig, orkar inte ens höra min egen röst berätta om detta, men också orkar jag inte ”försvara” min sjukdom och den behandling jag har. Orkar inte ta in mer om att någons kompis kompis exempelvis bytt kost och blivit bra, någon alternativ behandlingsmetod som är något av en mirakelkur etc etc. Sen är det ju också så att de gånger jag säger att det är en bättre dag, de dagar det är så, ja då får jag ofta höra ord som ”nu vänder det”. Även det i all välmening såklart, även om jag vet att sanningen om min sjukdom är en annan. Tufft att höra sånt för en kronisk sjuk människa.
Jag försöker så gott jag kan att vara här och nu i min sjukdomsprocess, och för att nå full acceptans måste jag väl, tror jag, få och ge mig själv tillåtelse att vara här och nu. Har jagat så länge efter lösningar, provat på diverse metoder, men det finns i nuläget inget bot och det är nog där jag behöver finna ro. Här och nu.
Så en vän som bara lyssnar och står vid ens sida utan andra intentioner, det om något tror jag varje människa behöver, oavsett frisk eller sjuk.
Jobbat hårt med min acceptans under flera år, kommit en bit på väg, men det är svårt och tar mycket kraft.
Ska spara ditt inlägg och ta fram då och då.
Tack för en bra beskrivning.
Hälsningar
Camilla

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 6:28 f m

Så tankvärt det du skriver Camilla! Tack! Jag tror att SÅ många känner igen sig. Jag känner igen mig! Jag vill skriva ett längre svar men ska ge mig in alla morgonbestyr. Jag återkommer!

Svara
Kersti Gabrielsson januari 24, 2020 - 12:02 f m

Hej Camilla!
Jag förstår dig SÅÅ väl! Är ”kroniskt multisjuk” sen minst 50 år.
Om nån frågar ”Hur är läget?” har jag lärt av en grek att svara ”Jag ska inte klaga. Det är ingen som vill höra!” På ALLVAR alltså! En förväntas ju säga ”Tack bra!”
Har ibland svårt att på ett övertygande sätt svara att det är bra och se glad ut. När det känns riktigt risigt.
Nu har jag kommit på att säga t.ex. ”Solen(/solfan) skiner”. De som känner mig vet att jag kan bli jättesjuk av sol och värme. Detta är en god kompromiss som passar mig. I alla fall om jag inte tappat humorn…
Dags att sova. God helg, Kersti

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 3:18 e m

Jag får så många tankar av det du skriver. Vilken fantastisk beskrivning, jag önskar att många fick läsa den.

Det där tror jag är vardagen för de flesta personer som har en kronisk sjukdom och måste vara oerhört svårt att hantera. Du skriver så träffande att ”Misstror de mig? Tror de inte att jag försöker? Tror de inte att jag vill bli frisk/åtminstone må bättre?”. Ja, det är såklart så det blir för dig. Så tungt!

Jag funderar direkt på vad som ligger bakom kommentarerna, vad är det som är drivkraften bakom. Just nu skriver jag på en text som handlar om vad som förstärker olika beteenden, att det ofta inte alls är det vi tror när vi gör dem. Personerna som du möter tror att de hjälper men istället gör de din situation tyngre. Men kanske är det känslan i stunden av att ha gjort något som förstärker beteendet, leder till att det upprepas gång på gång.

Det är så tänkvärt det du skriver, vikten av att få vara här och nu utan att leta efter lösningar. Det går emot vår tid tror jag. Vi möts hela tiden av budskapet att vi kan om vi vill, vi ska kämpa och klara av, välja rätt. Kanske har det här också att göra med att vi har svårt att bara lyssna. Vi ska prestera något, även med andra människor. Och har inte tid att stanna upp.

Tack för dina tankar! Jag fick mycket att tänka på, tar med mig det du skriver.

Svara
Martina januari 22, 2020 - 1:01 e m

Tankar är inte sanningen. Älskar det uttrycket!

Svara
Kersti Gabrielsson januari 22, 2020 - 10:32 e m

Absolut!

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 6:27 f m

Ja, det är en sådan insikt. Tänk så lätt det är att tro att något är sant för att vi tänker det, för att det känns så. Men känslorna är mäktiga, de styr hur vi uppfattar om världen. Kan vi ställa oss lite utanför, inte dras in helt i t ex orostankar som surrar och snurrar, då blir det lite lättare, både i stunden och att komma dit vi vill.

Svara
Kersti Gabrielsson januari 24, 2020 - 12:04 f m

Utanför lådan/boxen är BRA!

Svara
Lotta januari 24, 2020 - 8:03 f m

Ja, verkligen!

Svara
Ann-Sofie januari 22, 2020 - 8:57 e m

Väldigt intressant, ska försöka öva på detta.

Svara
Lotta januari 23, 2020 - 6:20 f m

Ja, vad roligt! Berätta gärna sedan hur det gått om du vill.

Svara
Acceptans under förlossningen – Profylaxkurser januari 27, 2020 - 2:11 e m

[…] Familjepsykologen har skrivit ett bra inlägg om det här med acceptans. Hon liknar orotankarna vid en katt […]

Svara
Åsa januari 30, 2020 - 5:49 e m

Läser och grunnar på dina texter härinne, det är som om du skrev direkt till mig. Kram Åsa

Svara
Lotta januari 30, 2020 - 7:19 e m

Vad fint att det känns så. Så är det också. ❤️

Svara

Lämna ett svar till Maria Ta bort svar

Meny
Om du letar efter något särskilt kan du förhoppningsvis hitta det här.