Acceptans i svåra situationer

av Lotta
14 kommentarer

Frågor

 

Jag fick ett meddelande. Det innehöll viktiga frågor om acceptans. Personen som skrev är förälder till ett barn som mår väldigt dåligt, som ibland inte vill leva. Det är inte ovanligt med sådana tankar men här har man också bedömt att det finns en ökad risk att hon skadar sig själv.

Jag har fått tillåtelse att dela en liten bit av texten.

 

Jag läste ditt inlägg om acceptans och undrar om jag ”tänker fel” när jag tänker att jag är misslyckad som inte riktigt kan acceptera tanken att mitt barn inte vill leva? Jag har jättesvårt att acceptera att det är så och jag kan inte sluta oroa mig. Jag har en konstant oro när hon inte fysiskt är med mig att hon ska göra något så jag förlorar henne. Jag vet att jag inte kan styra över de känslorna men jag klarar inte av att acceptera dom heller. Kommer jag alltid känna såhär?

 

 

Svar

Din flicka säger att hon inte vill leva. Det är en situation som är outhärdlig för er båda, värre än någon människa ska behöva hantera.

När ett barn har det så här svårt är det viktigt att ta hjälp av barn- och ungdomspsykiatrin. Det läste jag att ni har gjort och det är jättebra.

Din smärta lyser rakt genom raderna. Du skriver att oron finns där hela tiden, särskilt när ditt barn inte är med dig. Det går nästan inte att föreställa sig hur tung den situationen är för er.

Din fråga är viktig. Acceptans är ett svårt begrepp. Vad är det vi ska acceptera egentligen?

 

Vardagsspråk

Till vardags likställer vi ofta acceptera med att vi tycker att en situation är ok, något vi ska stanna kvar i. Vi förknippar acceptans med något passivt, att gilla en situation eller att ge upp.

Jag förstår verkligen det, har också tänkt så. Jag blev tidigare provocerad när någon pratade om acceptans. Vadå? När livet är svårt, ska vi bara lägga oss platt ner?

Ska du sluta oroa dig över din flicka, sluta att finnas där för henne?

Är det ok att hon inte vill leva?

Det är en så hemsk tanke. Så kan det väl inte vara?

 

Oron är en del av föräldraskapet

Nej, du ska aldrig sluta kämpa för henne. Du ska vara precis den mamma du är. Barn behöver föräldrar som bryr sig, dag och natt, genom de svåraste av tider.

Vår uppgift som föräldrar är att skydda våra barn. Oron är en del av detta. Den är signalen som får oss att vara vaksamma när det behövs. För ditt barn är det viktigt just nu. Hon har det väldigt svårt och du behöver hålla vakt.

 

 

Acceptans i psykologin

Det vi psykologer menar med acceptans är inte att passivt ge upp. Tvärtom! Det handlar om att se verkligheten som den är utan att förneka, kämpa mot eller fly.

Varför ska vi göra det? Jo, det finns två viktiga vinster av att sluta kämpa mot tillvaron.

 

1. När vi lägger ner striden får vi ett lugn i tillvaron

Smärtsamma situationer, tankar och känslor är en oundviklig del av vårt liv. När vi slutar att försöka ta bort dem genom att döva, förneka, vara arga eller besvikna över att de finns, då blir tillvaron lättare.

Läste du om den gamla hjärnan,  hur den skyddar dig och håller utkik efter hot? Och hur bossig den blir då, kör över den nya hjärnan så att den inte kan använda sin logiska förmåga, sin empati och sina kloka resonemang.

När du istället möter dig själv med acceptans minskar hotnivån. Då får den nya hjärnan komma till tals, du hjälper dig själv att få tillgång till hela dig.

 

2. Acceptans gör det lättare att navigera

När vi accepterar en situation väljer vi att se den så som den är just nu. Vi ägnar inte tid och energi åt att förneka eller fly. Det här ger oss en god utsikt över situationen. Först då vet vi vad som händer på insidan och utsidan. När vi vet det kan vi också se framåt, vi förstår lättare vad vi behöver göra för att ta oss dit vi vill.

Jag gör en liknelse. Tänk dig att du och ditt barn är i en främmande stad. Det är sent på kvällen, nästan natt, och ni är på väg hem. Det är svårt att hitta och efter ett tag märker du att ni har gått vilse. Ni har hamnat i en del av staden som du vet är farlig att vara i på natten.

 

Om du i den här situationen vägrar att acceptera situationen utan istället sätter dig ner och säger ”Nej, vi är inte här! Det får inte vara såhär!”, då kommer ni ingenstans. Om du fastnar i tankar och känslor stressar du dessutom upp dig, blir sämre på att läsa av situationen och ta bra beslut.

Om du istället håller fattningen, ser verkligheten som den är, har du en mycket bättre chans att lösa situationen. Du accepterar läget. Det är skrämmande och du känner dig orolig men fokus ligger inte på att förneka situationen utan på att få en överblick, på att hitta vägen hem.

Kanske är det så för dig och ditt barn just nu. För att du ska kunna hjälpa din flicka, behöver du vara i situationen precis som den är, se det hon uttrycker och hur du själv reagerar. Acceptera det som finns. Då får du en förståelse för var ni står och vad ni behöver göra.

 

Acceptans för henne och dig själv

Att acceptera din flickas ångestkänslor och tankar på att inte vilja leva, betyder att du är villig att bli medveten om hur det är för henne, att lyssna och ta in fast det gör ont. När du accepterar hennes värld, är med henne i det svåra, då hjälper du henne att bära det tunga. Det är säkert det du gör redan nu.

Utifrån den verklighet du möter, kan du sedan ta ut en färdriktning som hjälper er vidare. När vi har barn som mår väldigt dåligt handlar det bland annat om att hitta och ta den hjälp som behövs. Det är för svårt att klara själv.

Att acceptera din egen oro innebär att se att det inte alls är konstigt att den finns. Den du älskar mest av allt i världen är i fara och lider. Såklart är du orolig och rädd, kanske också arg. Det är oundvikliga känslor och dessutom viktiga för att du i all trötthet och ledsenhet ska få kraft att skydda ditt barn.

 

 

Kommer jag alltid känna såhär?

Mitt svar på den frågan är att så länge ditt barn är i fara så kommer du att vara orolig.

Troligen kommer du att vara orolig även när hon mår bättre. Din vaksamhet kommer inte att släppa direkt. Det kan vara knepigt både för henne och för dig. Ett ung person kan tycka att det är svårt att se oro i sin förälders blick, vill gå vidare. Men den dagen behöver du ge dig själv förståelsen att det inte är konstigt, ge er båda tid att landa.

 

Varma hälsningar

Lotta

 

 

 

 

14 kommentarer
9

Du kanske också gillar

14 kommentarer

Ellinor januari 27, 2020 - 7:54 e m

Hej Lotta. Du beskriver det här begreppet på ett så tydligt sätt! Tusen tack för att du tar dig tid! Ellinor

Svara
Lotta januari 28, 2020 - 5:25 f m

Och jag är så glad att du är här! Det är ett snårigt begrepp, så nyttigt för mig också att tänka efter. Tack för att du ger feedback, det är så värdefullt!

Svara
Birgitta januari 27, 2020 - 8:33 e m

Så fantastiskt fint skrivet om det svåraste av svårt!

Svara
Lotta januari 28, 2020 - 5:23 f m

Ja, barn som inte vill leva är verkligen det svåraste. Tack! Så glad att du läser, att du är här!

Svara
Kersti Gabrielsson februari 1, 2020 - 3:53 e m

Ja Birgitta, ”det svåraste av svårt” känner vi föräldrar när vi får veta att våra barn ”inte vill leva”.
Kanske det betyder ”Jag kan och orkar inte leva så här”.
”Hjälp mig!!”
”Jag vill dö och slippa plågas” kan många känna i svåra stunder. Men vill jag verkligen VARA död i evigheters evighet?

När en mamma lyckas ta sitt liv – efter flera misslyckade försök – får en innerligen hoppas att det utan tvekan var vad hon genuint önskade!!

Att ens barn säger och visar att hen inte vill leva längre. Att det inte går att sluta tänka mörka tankar är fasansfullt att uppleva och förstå!
Att uppleva detta tär alldeles fasansfullt mycket på en förälder. Det är nästan omöjligt att förstå vad det innebär. Förklara för andra är så svårt. Särskilt som en knappt själv fattar vad en står och berättar för en annan människa. Att det är verkligt.
Lotta! Tack för fint och klokt svar till Birgitta! Det har hjälpt mig MYCKET
God helg och glöm inte att andas lugnt och djupt!
Kersti

Svara
Lotta februari 3, 2020 - 8:38 e m

Så många viktiga tankar Kersti! Jag blir verkligen berörd av det du skriver. ❤️ Men som du säger, det är nog svårt, kanske omöjligt, att förstå om man inte varit där. Jag återkommer med ett längre svar. Ville bara svara lite snabbt när jag såg det här.

Svara
Lotta februari 5, 2020 - 6:14 f m

Kersti. Jag tycker att det är en så viktigt det du skriver – vad STÅR det egentligen för? Så viktigt att förstå vad som finns bakom, vad som är för plågsamt i den personens liv. Tack innerligt för ditt svar!

Svara
Kajsa januari 27, 2020 - 9:06 e m

Kloka Lotta Bra beskrivet!

Svara
Lotta januari 28, 2020 - 5:20 f m

Tack Kajsa! Det är alltid svårt att veta om det blir begripligt. Jätteglad att du tycker det!

Svara
Kersti Gabrielsson februari 1, 2020 - 3:55 e m

Se ”Svar till Birgitta” ovan!

Svara
Susanne Ahlin-Jansson januari 31, 2020 - 10:39 e m

Beskriver precis den verklighet vi lever i nu!
Ska jobba på att acceptera min oro.
Tack för dina kloka ord!

Svara
Lotta februari 3, 2020 - 8:35 e m

Ja, kan den få finnas där, rymmas vid sidan om allt det andra som livet innehåller? Så glad att du är här! Kram ❤️

Svara
Sara februari 3, 2020 - 4:59 e m

Tack
Behövde bli påmind om detta.

Svara
Lotta februari 3, 2020 - 8:39 e m

Så bra! ❤️ Tack själv för att du är här!

Svara

Lämna gärna en kommentar

Meny
Om du letar efter något särskilt kan du förhoppningsvis hitta det här.