Vi släpper ut magen!

av Lotta
6 kommentarer

Den här tiden på året får jag alltid en sådan otrolig längtan efter sommar, sol och blommor. Det är som att en urkraft tar tag i mig, sveper med mig i en galen våg av sommarplaner. Jag blir totalt orealistisk i vad jag ska kunna göra, köper fröer av alldeles för många sorter, planerar övernattningar i vindskydd och drömmer om sommarfester.

Det mesta blir aldrig av. Jag blir döless på mina odlingar, låter dem förfalla till en ogenomtränglig djungel, och sommarfester har vi inte haft några på många år. Trots det tror jag alltid att i år! I år ska jag göra allt detta! Jag kan inte stoppa den här störtfloden av vårlängtan, går totalt bananas.

 

 

Bikinifarhågor

När tankarna på sommaren kommer, kommer också jobbiga tankar för många av oss. Kritiska tankar om kroppen. Kanske ledsenhet, besvikelse, irritation. Vi tittar på våra kroppar och känner att de inte duger. Hur ska jag kunna gå i baddräkt, i shorts, i klänning? Med min mage, rumpa, låren, armarna?

Den rösten kommer upp i mitt huvud i alla fall.  Mindre nu än när jag var yngre (tack och lov för att bli äldre!) men ändå, fortfarande dyker det upp kritiska röster som säger taskiga saker. De säger att jag måste dölja, ändra, fixa, ta tag i.

Känner du igen dig i det? Finns det saker i ditt utseende som du är ledsen över? Som du känner att du måste dölja?  Eller ändra?

Finns det situationer som du undviker för att du tycker att din kropp inte duger? Det kan vara att gå i bikini på stranden, att gå i shorts i affären, att ha linne så att armarna är bara. Att gå på badhuset och duscha inför andra. Eller att vara naken inför den du älskar.  Att låta någon se dig precis som du ser ut.

 

Men tänk om du kan vara precis som du är!

Ja, tänk! Tänk om vi skulle gå emot de här kritiska inre rösterna. Om vi skulle bestämma oss för att vi är helt tillräckliga som vi är. Inte förändra oss alls. Inte det minsta, inte ett endaste litet dugg.

För ärligt talat – är vi inte less intill döden på de här självkritiska tankarna. Att inte bara kunna slappna av, släppa ut magen, gå på badhuset utan en tanke i världen på vad någon tycker. Ja, jag ska då säga det – jag är urless!!

Jag gjorde en liten video häromdagen om det här, samtidigt som jag gjorde soppa. Ljudet är lite lågt, jag har inte riktigt klurat ut hur jag ska göra videos på bästa sätt. Men om du vill se den, höj volymen jättemycket, då tror jag att du ska höra bra ändå.

 

Kanske var dina farhågor giltiga då. Men inte nu.

Det är inte lätt att låta sin kropp vara precis som den är. Enkelt att säga men svårt att göra.

Om du har haft en familj som accepterat dig precis som du är, och sedan också känt att du duger bland vänner och i omgivningen, då finns det en god chans att du har fått en bild av livet som säger att du komer att bli älskad och omtyckt precis som du är. Så härligt!

För många är det mer komplicerat. När livet inte varit lika tillåtande i familjen, bland jämnåriga, i samhället, så hittar vi strategier som stämmer överens med det vi varit med om.

Vi skapar omedvetet regler för hur vi behöver vara och hur vi ska göra för att bli omtyckta, älskade, respekterade. För att få vara med. Kanske ”För att bli älskad behöver jag vara snäll”, ”Om jag ska ta plats behöver jag vara snygg” eller ”Om jag ska få vänner måste jag hålla svåra tankar och känslor för mig själv”.

De här reglerna, strategierna, har varit viktiga för oss i något skede. Men kanske är de inte giltiga längre? Kanske behöver vi hitta nya strategier som gör att vi mår bättre med oss själva?

Om vi går emot de här inre reglerna, då blir vi oroliga, kanske till och med rädda. Ja, om du har upplevt av att du behöver se ut på ett visst sätt för att bli älskad och respekterad, men börjar göra annorlunda, då kommer din gamla hjärna att protestera vilt! Den kommer förmodligen att bombardera dig med tankar om katastrofer som kan hända, att andra ska skratta, kanske håna. Att du blir utstött. Oälskad.

 

Att hitta en annan väg

Men du vet, även om vi får katastroftankar och plågsamma känslor, betyder det inte att vi måste följa dem.

Hemligheten bakom att minska rädslor och oro, är att möta det som känns svårt. Att vara kvar i de jobbiga känslorna utan att fly. Då vänjer vi oss. Oron minskar.

Så länge vi följer orostankarna, fixar och trixar med våra kroppar, döljer och undviker, så får vi aldrig veta hur det skulle bli om vi lät bli. Möjligheten finns ju faktiskt att det skulle gå jättebra. Väldigt ofta har faktiskt orostankarna fel. Låt säga om vi alltid håller in magen på stranden, och slutar med det, istället låter den pösa ut precis som den ser ut. Då upptäcker vi ofta att… inget händer.

Men om, OM, någon skulle säga något taskigt, vems problem är det egentligen? Är det ditt?

Kan det vara så att du överlever en dryg kommentar, om du nu skulle få en? Att den inte behöver vara hela världen? Hela världen håller definitivt inte med om den i alla fall.

 

Närma dig det svåra

Tänk om du skulle klä av dig helt naken och ställa dig framför en spegel. Titta länge, länge på just det ställe av din kropp som du vill dölja, som du inte är nöjd med.

Titta, titta, hålla en hand där, känna hur det känns. Vara i de känslor som kommer även om de är ledsna, ångestfyllda, oroliga eller irriterade. Stanna kvar.

Hålla en hand just på den där runda magen, ärret, bröstet, rynkan, gropen. Känna värmen. Hålla, hålla. Ända tills obehagskänslan minskar. Göra det många gånger.

 

Strandkroppen 2020

Vad säger du om att vi den här våren lägger vår energi på att acceptera och vara snälla mot våra kroppar. Mot oss själva. Att strandkroppen 2020 består av att vi går till stranden med vår kropp precis som den är. Jag gör gärna den resan med dig! Vi släpper ut magen!

 

Foto: Kajsa Johansson

 

Det skulle vara så roligt att höra vad du tänker om det här. Känner du igen dig? Eller inte? Är du redan där att du accepterar dig själv? Har det blivit lättare med åren? Eller svårare?

Och är du med?

 

 

 

6 kommentarer
10

Du kanske också gillar

6 kommentarer

Ann-Sofie februari 19, 2020 - 8:59 e m

Jag är med!! Jag har nog aldrig varit fixerad vid mitt utseende vad jag kan minnas. Jag bryr mig verkligen inte vad andra tycker om min kropp, jag ser ju ut som jag gör . Så jag släpper ut magen denna sommar oxå

Svara
Lotta februari 19, 2020 - 9:21 e m

Oj, vad jag tycker om den här meningen ” Jag bryr mig verkligen inte vad andra tycker om min kropp, jag ser ju ut som jag gör”. Jippi för det!

Jag skulle vilja att den känslan fanns på flaska så att vi alla kunde ta en liten slurk när det behövdes.

Tack för att du skrev! ❤️

Svara
Kajsa februari 20, 2020 - 10:41 e m

Åå.. mitt största mission att acceptera mig själv Jobbar med det och har blivit bättre… men har en låång bit kvar Varför ska det vara så svårt att acceptera sig själv och strunta i vad andra tycker? Vem bestämmer vad som är normalt o ok? Förstår det är tufft för alla unga o ideal dem ska leva upp till.. lider med dem❣️ Jag är snart 50-år och tycker det är jobbigt! vad ska det då inte vara för dem Vi får lyfta, hylla, peppa oss tillsammans.. att vi duger så bra som vi är❤️

Svara
Lotta februari 21, 2020 - 6:44 f m

Ja, den där gnagande känslan av att andra ser och är kritiska, är så svår att strunta i! Och egentligen är det helt förståeligt. Vi vill tillhöra en grupp, passa in och vara omtyckta.

Kanske behöver vi hitta varma, tillåtande grupper. Välja bort det vi blir ledsna av.

Stor kram ❤️

Svara
Jenny februari 28, 2020 - 9:02 e m

Detta känns verkligen igen. Jobbar på det då jag har en dotter och inte föra vill över mina tankar och beteenden kopplat till min självkritiska kroppsuppfattning, men det är svårt.

Svara
Lotta mars 9, 2020 - 3:10 e m

Ja, det är verkligen svårt. Men att vi är uppmärksamma på våra beteenden är ett första jätteviktigt steg, då har vi en ordentlig bit på vägen.

Svara

Lämna gärna en kommentar

Meny
Om du letar efter något särskilt kan du förhoppningsvis hitta det här.